Michelle Eriksson

Jag känner att det är på tiden nu att jag samlar ihop min situation i allt och hur det va att få reda på att man va gravid när man inte hade gått ut gymnasiet ännu, fick gå igenom ett tufft missfall och sedan bli gravid igen och idag 21 år gammal vara mamma till en liten ettåring som tagit hela mitt liv ❤️

Hösten 2015 hade jag precis påbörjat mitt sista år på gymnasiet, Adam och jag bodde ihop, jag gick i skolan som vanligt och jag hade min häst att ta hand om vid sidan om plugget också. Livet gick i ett, Adam och jag gjorde så himla mycket tillsammans hela den hösten kommer jag ihåg och vi hjälptes åt med precis allt och stöttade varandra ständigt. Men mitt i allt det roliga inträffade en ren mardröm för oss båda. Helt ovetandes som vi va valde en envis liten krabat att stanna i min mage, men det varade inte så länge…. Vi sov inne i Kalmar, vi hade badat badkar med upptända ljus, med varsin ansiktsmask ett stort fruktfat och gott att dricka, vi hade en sån fin och perfekt kväll. Natten slutade i att jag vaknade upp panikartat i ett rent blodbad i hela sängen. jag va helt förstörd, jag kunde inte röra på mig, jag grät så mycket att jag hade svårt att andas. Adam ringde så ambulans snabbt va på plats. Vi båda va i ren chock!! Vi förstod absolut ingenting men när jag låg där i ambulansen började jag inbilla mig att jag kanske varit gravid och att jag fått ett rejält missfall, det for igenom mitt huvud. Och det va sanningen…….

Helt ovetandes och utan minsta lilla känning fick vi gå igenom ett fruktansvärt missfall som snabbt satte sig lång in i våra hjärtan. Det va så fel, så sjukt och så ofattbart att vi låg inne på sjukhuset vägg i vägg intill BB, vi såg alla nyblivna stolta föräldrar rulla sina små nyfödda liv i de där små plastsängarna på hjul och höra svagt bebisskrik samtidigt som vi själva skulle försöka inse vad vi precis hade fått gå igenom…

Snabbt efter att vi kom hem ifrån sjukhuset och sorgen av händelsen hade fått sjunka in lite kom det självklara för oss båda. Nästa gång vi är där så är det VI som ska gå ut tillsammans som en liten familj, det är vi som ska vara stolta och nyblivna föräldrar, det är vårt barn vi ska höra skrika….

Hösten fortsatte gå, vintern gick också och vi båda hade bestämt att händer det igen så händer det och i så fall ska vi hålla alla tummar på att det ska gå hela vägen. Sista året på gymnasiet fortsatte och jag hade bara två månader kvar till studentbal och studenten. I April straxt efter min 20årsdag kom en brännande känsla i hela min mage, det höll i sig i två dagar och jag förstod snabbt att nått va på tok… Vi valde att köpa ett graviditetstest, den brännande känslan avtog lite men dagen därpå tog jag testet som snabbt visade ett starkt plus. Jag visade Adam stickan direkt och vi både blev jätteglada, nervösa och chockerande på samma gång, att det gick så snabbt och att vi satt där med stickan i handen som de bara lyste starkt plus på.

Den känslan!!

Men snabbt därefter började min oro smyga sig på, jag va livrädd för att få vara med om samma hemska upplevelse igen. Ett par dagar senare ringde jag barnmorskan, vi försökte räkna lite på och chansa hur många veckor de kunnat gått men med en väldigt svajande mens som jag haft ända sedan jag fick min mens allra första gången va det svårt att försöka gissa på hur långt gånget det kunde ha varit. Jag fick snabbt en tid för ultraljud och det va inte alls en sådan där förtjusning att gå på första ultraljudet som så många andra berättat att det är. Det va snarare tvärtom… Jag va rädd, hade jätteont i magen, tänkte bara på den hemska händelsen vi fick vara med om och hur allt slutade. Det va jättejobbigt för mig, och även för Adam. Men det va lite extra jobbigt för mig som fått gå igenom den smärtan, den känslan av att ett litet liv inte klarat sig i min mage och själv har fått se alla blodklumpar i hela sängen och på golvet halvvägs fram till toaletten som jag inte hann fram till innan jag sedan låg i ambulansen… Men nu skulle jag förhoppningsvis få se ett levande litet liv.

Första ultraljudet kom och det va en sån fruktansvärt stor lättnad för mig efteråt. Jag fick se det där lilla hjärtat slå på skärmen, jag fick hålla i utdragna ultraljudsbilder på vårt lilla liv, det va magiskt!

Det va en ren självklarhet för oss båda att vi skulle behålla. Det va inte snack om nått annat än det! Vi va i vecka 9 på det första ultraljudet och vi önskade att de närmsta tre veckorna skulle gå snabbt så att risken för missfall skulle sjunka rejält. Och det gick snabbt, så snabbt att vips så hade vi passerat de riskerande vekorna för missfall och vi gick ut med graviditeten straxt innan vi skulle åka utomlands tillsammans och sen bara rullade det på veckorna och plötsligt va vi i vecka 20 och det va dax för andra ultraljudet… Vi fick se lilla livet, lilla hjärtat slå och det va en liten han som låg där inne i magen och jäste. Efter det andra ultraljudet kändes det så mycket mer ” på riktigt” vi hade en liten son där inne. Man började drömma mer och mer om när han skulle va hos oss utanför magen, vad han skulle heta, hur häftigt det va att se hans små fötter och huvud buffla i min mage och hur häftigt det skulle bli att få föda, wow alltså!

Hela graviditeten gick väldigt bra, jag mådde mestadels bra och jag va jättelycklig. Hade lite problem med tidiga värkar men när jag började ta det mer och mer lugn och under sista månaderna bara va hemma och inte ansträngde mig avtog det till viss del. Dessvärre blev jag sjuk bara ca 2 veckor innan den beräknade förlossningen så man valde att sätta igång förlossningen istället vilket gjorde att vi tyvärr inte fick uppleva den där känslan av att vattnet plötsligt går hemma eller att man vaknar upp i starka förlossningsvärkar och skulle inse att det va dax att samla ihop sig för att föda barn.

Men vår förlossning va rena drömmen. Allt flöt på jättebra, vi kämpade som ett team alla och han kom i raketfart vår lilla skatt utan några svårigheter eller komplikationer. Vi kunde inte fått en häftigare eller bättre förlossning utifrån vad jag själv hört och läst om hur andra haft det. Så stolt, tacksam och lycklig! Häftigaste jag varit med om.

Att idag vara 21 år och mamma till en liten ettåring är så fantastiskt. Det är utan tvekan det bästa som hänt mig!!

Jag får mycket frågor om hur det känns att ha skaffat barn tidigt och om jag verkligen va säker på det här, om jag någonsin ångrat mig eller känt att jag missar massor i livet och inte ”levt livet” först innan vi valde att skaffa barn och om vi va säkra på varandra och på vad det va vi ville.

Jag känner som såhär att jag tar vara på livet till FULLO och att jag får ut det jag vill ha i livet redan i tidig ålder så att jag kan njuta av det längre. För mig är ”att leva livet” precis det här. Jag är så enormt tacksam med min och vår situation i livet. Jag är glad, trygg, säker, stark och STOLT.

Jag lever tillsammans med Adam som jag älskar mer än något annat ( och lilla Philip såklart ) och som älskar mig jättemycket tillbaka och verkligen visar mig det varje dag. Vi har kul ihop och vi gör det bästa av varje dag tillsammans. Vi är säkra på varandra och vi insåg snabbt att det är varandra vi vill va med och ska göra allt för att det ska fungera. Det va många som det stack lite extra för när tatueringen på Adams hand med mitt namn på ristades in, när ultraljudsbilden kom upp och säkerligen idag också när vi rullar vagnen ihop med VÅR son i. Men vet ni vad…. Vi två är SÅ STOLTA!

Att säga till någon som i detta fallet mig 20 år gammal och gravid att jag bör ha levt livet lite först innan, att framtiden kan bli förstörd med jobb/utbildningar och att jag kanske ångrar mig är väldigt starkt och fel uttryck som faktiskt kan såra och förstöra för många som kanske inte är så pass starka i sig själva och kan se över de som vill sätta dit en med pikar.

Det finns inte bestämmelser för vad som känns rätt/fel utifrån tid i livet, val av person, val av prioritering för någon som en annan människa kan styra över, tänk på det och lev istället i nuet för vad man själv står i sitt liv med sina val, prioriteringar och personer runt omkring sig.

Och absolut nej, ni kommer inte bli stoltast för att ni valde att skaffa barn som mig i tidig ålder…

Ni kommer bli stoltast och ert liv kommer innehålla lycka och glädje utifrån vad ni själva väljer att gå för väg i livet och utifrån vad som är lycka för just dig själv. Peppord som är värda att tänka på!

Min Adam och Philip är mitt allt, det är MITT liv.

Stor kram

Några bilder ifrån förlossningen…